Resan behandlar operation Market Garden, försöket att kringgå Västvallen och erövra Ruhrområdet och därmed nå ett slut på kriget under 1944. Avsikten var att anfalla med tre kårer i bredd, men på grund av brist på underhåll, blev det bara XXX-kåren i mitten som nådde viss framgång. Tyskarna, som var mästare i improvisationskonsten lyckades med i huvudsak otränade förband fördröja framryckningen och nedkämpa luftlandsättningarna vid Arnhem.
Vi studerar främst de allierade luftlandsättningarna i Holland september 1944 och markstriderna längs Hell´s Highway.
Några av de vanligaste myterna krossas och nya svar tillkommer
Ur innehållet:
- Irish Guards erövring av Joe´s bridge vid Neerpelt
- 101st Airborne når bron vid Zon
- Medal of honor vinnaren Robert Cole stupar vid Best
- 82nd Airborne erövrar broarna vid Grave och Nijmegen
- John Frosts bataljon erövrar norra brofästet vid Arnhem
- Easy Companys strider
GENOMFÖRD
I priset ingår:
- Flyg från Arlanda/Landvetter/Köpenhamn T o R till Bryssel
- Alla transporter i Belgien och Holland
- 4 övernattningar inkl frukost med del i dubbelrum
- 2 luncher
- Museibesök
- Studiematerial
- All guidning som sker på svenska
Löjtnant Heinz Volz adjutant 1/6 fallskärmsjägarregementet: ”Fronten som hade varit relativt lugn från middagstid kreverade i ett helvete då kl 1400 ett icke jordiskt crescendo av artillerield föll på ringen som omringade brohuvudet. Under en timme skakade jorden igen och igen när försvararna nöttes ner. Kapten Brockes dödades på sin stabsplats av en direktträff från en granatkastargranat”
Vicekorpral James Doggard: ”Jag minns inte om jag vare sig såg eller hörde explosionen, men plötsligt låg jag platt på rygg medan vagnen lutade sig över mig. Jag hade en kpist över bröstet och bredvid mig låg en ung kille med armen nästan avsliten.
Strax bredvid låg en annan av våra män död. Stridsvagnen stod i brand och jag minns inte att jag skulle ha sett någon av besättningen komma ut.”
Andrew Milbourne skytt Vickerskulspruta ”Granater började explodera bland oss. Skrik och visslingar fyllde luften och kulsprutorna öppnade eld. Jag noterade före jag kastade mig i skydd att en av de fientliga kanonerna fanns cirka 200 meter framför och i vår vänstra flank. Min officer frågade om jag hade sett något och när jag visade med kulsprutan beordrade han min grupp i strid.
Greppandes trefotslavetten sprang jag över vägen, kastade mig framstupa i ett bekvämt dike. Försiktigt höjde jag på huvudet och letade efter en ställning för min kulspruta. Innan jag hade observerat färdigt runtomkring landade min nummer 2 på mig.
Din förbannade pinsamma elefant! Jag började svära, men slutade. En eldskur sprejade diket. Slutligen nådde jag min ställning och fällde långsamt ut tripodbenen lågt. Sen när jag höjde den lite för den nödvändiga höjden för låg montering, fällde jag ihop benen tätt. Släpande mig runt skrek jag på nummer 2. Långsamt närmade han sig och när han gjorde det beordrade jag nummer 3 att komma så nära att han kunde förse oss med ammunition. Till slut, efter vad som verkade en evighet för mig,. Nådde nummer två till min sida och monterade kulsprutan.”